I dag har jag badat - i sjön. Det var inte riktigt meningen att det skulle bli så. Jag tog med matte och Lydia på en promenad i Sätraskogen. Matte höll stadigt i kopplet när vi gick förbi badplatsen, så att inte jag eller Lydia skulle falla för frestelsen att gå ut på den sköra isen.
Men när vi gått en bit till fick vi springa lösa. Då kände jag en förförisk doft. Nedanför en brant slänt låg det stora bitar bröd som någon vänlig människa lagt ut på isen. Jag skyndade mig ner innan matte upptäckt godbitarna, och Lydia följde som vanligt efter.

Isen bar förstås inte så jag fick leka isbrytare och simma sista biten för att nå alla. Lydia som inte gillar att simma fick nöja sig med dem som låg längst in mot stranden. 

Ja, ja, jag hör att du ropar matte. Jag kommer nu, för nu är allt uppätet.

På de flesta ställena var det ingen is alls, bara öppet vatten. Matte var både arg och orolig. Inte för att jag skulle drunkna, men att jag skulle bli kall. Det är inte bra för gamla gubbar med vinterbad, tjatade hon. Och sa att jag fick skylla mig själv om jag fick vattensvans.

Lydia tyckte inte det räckte med att bada i sjön. Hon skulle bada i varenda vattenpöl vi gick förbi också.

Som ni ser fick jag gå med koppel delar av vägen. Matte tycker inte att jag är riktigt tillförlitlig när det kommer dofter av något ätbart. Lydia tycker också om att leta mat, men hon brukar hålla bättre koll på matte och husse när vi är ute och går.

Fast hemma på vår gata, där vill Lydia rymma så fort tillfället bjuds. Det gjorde det häromkvällen, när husse tappade taget om kopplet. Lydia pep i väg som ett skott. Och var borta en halvtimme. Matte och husse ropade och letade. Plötsligt hördes ett litet försiktigt gläfs. Snett över gatan, bakom grannhuset satt Lydia med kopplet insnott i en buske. Man kunde ju tro att hon skulle ha vett att skälla ordentligt om hon fastnade, men nä då. Hon satt där tyst i mörkret och väntade. Man kan ju alltid hoppas att hon blivit avskräckt från att rymma nu.

Jo då, vi lever och frodas. Men bloggen har fått ta time out. Det är så mycket som händer, så vi har varken tid att fota eller skriva.

Mellanmatte håller på att flytta och stormatte håller på med omorganisation på jobbet och husse ska som vanligt serva alla. Dessutom har vädret varit riktigt tråkigt de dagar matte varit ledig (och de dagarna har inte varit lika många som vanligt), så några spännande hundutflykter har det inte blivit.

Fast i går kväll var det spännande i vår park.

Det var massor av folk, blinkande blåljus, stora bussar och gigantiga strålkastare. Dessutom stod det folk i vägen så vi fick ta en omväg på den vanliga kvällspromenaden. I dag var det bara polisens avspärrningsband kvar.

Det hade varit filmsinpelning. För en tv-serie som heter Anna Holt.  Men den sänds först nästa år.

Långt innan dess hoppas jag kunna återkomma och berätta lite ur vårt levande hundliv, men det tar nog ett tag innan lugnet återvänt. Som ni ser har vi fått lite snö, men den håller som bäst på att slaska bort. Undrar om det blir någon riktig vinter i år?

Rubriken för dagens inlägg kanske får er att fundera över vad det är så märkvärdigt med den nya året. Ska det kanske  ske något spännande? Nej, det är nog som vilket år som helst, och det var inget fel på det gamla året heller, en helt okej årgång. Men nytt år betyder att nyårsafton är passerad och det är ett helt år till nästa kanonad.

Gårdagen började ganska bra, med morgonpromenad då det var lugnt och tyst. Lunchpromenaden blev lång och skön, längs Mälarens strand.  

Lydia testar om isen bär.

Som ni ser så var det lite vinter kvar i går, på nyårsafton, men i dag är den puts väck. Grått och slaskigt har det blivit.

Men frampå kvällen i går började det som vanligt knalla med jämna mellanrum. Det går väl an när man är inomhus, men någon gång måste man ju gå ut och lätta på trycket. Vid åtta tvingade matte ut oss i trädgården för ett snabbkiss, och vi överlevde det också. Sedan fick vi vänta till klockan ett, när det värsta smällandet var över.

Ganska jobbigt är det, i synnerhet som man dessutom måste hålla ett vakande öga på vad som händer i köket. Ni må tro att de tvåbenta kan stoppa i sig godsaker av alla det slag när det är nyårsafton.

Vid 22-tiden serverades det sedvanlig glace au four. Eftersom alla redan var ganska mätta så blev det lite över till oss fyrbenta. Det bästa med glace au four är att det blir äggulor över vid tillverkningen. Och de hamnade i hundskålarna.

Det var bara timmen för och efter midnatt som jag behövde ta skydd i badkaret, och matte tyckte att jag nog inte var lika ängslig som förra nyåret. Kanske var det tack vare den receptfria medicinen som matte köpt, och som vi ätit av i snart två veckor.

Eller så kanske det berodde på lite mindre knallande än tidigare år runt omkring vårt hus.

Lydia är som vanligt lite tuffare än jag när det gäller fyrverkerier (men bara då). Hon skäller argt när det smäller, och när det inte hjälper går hon kanske undan en stund när det är som mest oljud.

Nåja, nu är det i alla fall över för denna gång, även om det säkert kommer att knalla lite då och då veckorna som kommer. Nu ser vi fram emot ett nytt år med många sköna promenader och god mat. Hoppas bara inte matte kommer på tanken att ta fram vågen. Det har ju blivit lite extra gott nu under helgerna...