Ja, här har det hänt ruskiga saker. Det tycker i alla fall Lydia. I söndags fick hon nämligen göra sitt MH. Det är en mentalbeskrivning av hund, som man måste genomgå om man vill tävla bruks. Jag gjorde det för över åtta år sen, och nu var det alltså Lydias tur.

Hon fick lite smakprov redan på sökträningen i lördags. På ett av skicken hade figuranten gömt sig bakom en itusågad vattentunna i plast. Figuranten var inte helt dold, huvudet stack upp, men Lydia vågade inte springa fram. Hon stannade en bit bort, glodde på den otäcka tunnan. Sedan tvärvände hon, rusade tillbaka till stigen, över på andra sidan och letade rätt på figuranten som låg där. Hon är inte så modig, min lillasyster, men smart.

I söndags var så den stora dagen. Uppstigning redan klockan fem, tidig frukost och så packade vi in oss i bilen och åkte till Trosa-Gnesta Brukshundklubb. Där träffade vid Rolle och Ressu med husfolk, för Lydias bror Rolle skulle också göra sitt MH.

Rolle startade som hund nr 1 och vi fick vänta i bilen. När han var klar var det Lydias tur. Jag hade tänkt att jag skulle vara med och stötta henne, men det tilläts inte. Därför har jag bara andrahandsppgifter om vad som hände. Och lika bra det kanske, så slapp jag skämmas. Över min mesiga - och ganska olydiga - lillasyster.

Det började med att testledaren skulle kolla om Lydia var sällskaplig av sig och tillät hantering, och det gjorde hon, om än motvilligt. Inte för att hon direkt ogillar att bli hanterad utan för att hon hade så mycket att undersöka. Matte och testledaren skulle leka med Lydia men hon ville hellre springa omkring och kolla vart Rolle tog vägen, och om det fanns några figuranter i skogen. Hon trodde så klart att det var sök. Skog, en grupp människor och en stigledare...men var fanns figuranterna med korven?

Till slut tog hon leksaken de kastade,men i stället för att hämta den till dem så tog hon med den ner i ett dike för att se om den ville bada!

Nästa moment var jaktlusten. Och Lydia jagade trasan av hjärtans lust, men vågade sig inte ända fram. Tänk om den skulle bitas? Efter det var det passivitet, matte skulle  stå still i tre minuter med Lydia i koppel. Lydia blev väldigt otålig och klagade högljutt.

Men så var det dags för avståndslek. Äntligen en figurant. Lydia rusade iväg, men figuranten hade ingen godis, bara en lektrasa. Lydia blev besviken och sprang tillbaka till matte.

Nästa moment var en overall som hastigt rycktes upp framför nosen på Lydia när hon och matte kom gående på stigen. Behöver jag säga att Lydia for i väg bakåt. Men hon flydde inte så långt som matte befarat.

Och inte har hon svansen mellan benen, tvärtom ligger den upp över ryggen på ett icke-lagottoriktigt sätt. Och skäller argt på overallen gör hon.

Efter lite övertalning och en snabbkoll i skogen låter hon sig övertalas att hälsa på overallen.

Nästa moment var skrammel. Lydia blev rädd så klart, tog en vända i skogen  men lät sig sedan lockas fram till oljudet.

Sedan kom SPÖKENA!

Så här såg de ut när Rolle mötte dem.

Lydia skällde högt och argt, och när spökena kom närmare drog hon sig bakom matte, och sedan bort till publiken. Inte tänkte hon skydda matte från de otäcka spökena.

Här gömmer hon sig bakom beskrivaren. Bäst att ta betäckning ifall gastarna anfaller.

Till slut fick matte klä av spökena coh då vågade sig Lydia fram.

Fast då hade hon redan tappat intresset  och gick för att se om det fanns några figuranter i skogen. Eller Rolle. Eller ganske något lämpligt lerdike.

De avslutade med lek. Egentligen skulle det vara skott på slutet, men Lydia hoppade över det momentet, eftersom hon inte gillar skott. Rolle däremot klarade av skottprovet med glans!

Ja, sedan var de klara. Även om inte Lydia var så modig och vågade sig fram till farorna inom den angivna tiden så var hon obekymrad efteråt, och hade riktigt kul hela tiden, for fram och tillbaka i skogen och kollade in allt som hände.

Jag kan väl tillägga att när jag gjorde MH för över åtta år sedan, så skällde jag inte en enda gång, bara morrade dovt åt spökena. Jag gjorde inga undanmanövrar alls, gick fram till overallen, skramlet och spökena på egen hand utan att titta åt mattes håll. Jag kunde återuppta leken efter skotten och sprang ifatt och fångade trasan i jaktleken. Och under passiviteten så låg jag ner och kollade in publiken. Men tyvärr har matte inga bildbevis på detta. Det var någon som filmade när vi gjorde MH under Lagottoklubbens aktivitetsdagar på Öland 2003, men vem som filmade vet vi tyvärr inte.

Lydias MH är i alla fall förevigat på foto ( av Rolles och Ressus matte) och på video (av husse). Så småningom ska jag lägga ut en filmsnutt och ett protokoll, för er som är mer nyfikna. Filmen behöver bara bearbetas i mattes dator, som först måste trimmas lite.

Så kan jag rapportera att våren har slagit till på allvar. I dag var det soligt och varmt, humlorna surrade, björkarna står gröna och forsytiorna lyser gula. Det blev både lunch och fika ute i trädgården. Riktig försommarkänsla, bara badet som fattas...

Fredag och helg igen! Livet går undan. I dag har det varit härligt vårväder, tycker matte, Hon satt ute och somnade i solstolen, när hon egentligen hade tänkt städa. Nåja, hon hann med att städa också, och gå några promenader med oss. Fast jag tycker det börjar bli lite väl varmt. Över 15 plusgrader i dag. Björken har slagit ut liksom massor av olika blommor. Häcken är grön och humlorna surrar.

Jag tänkte berätta lite vad som hände i onsdags. Det var en dag full av smällar. Först var vi med matten på Haninge BK, där vi träffade Rolle och Ressu. Lite träning blev det, och lite skogspromenad, men inga bilder.  Efteråt åkte vi allihop iväg till ett sandtag där jag fick vänta i bilen. Och det var bra, för jag hörde nog vad de ägnade sig åt. Skotträning. Matte ville se vad Lydia tyckte om skott, så Weine tog med puffran. Han stod en bra bit bort och matte matade Lydia med korv. Hon kunde återuppta korvätandet mellan de första två skotten men sen var det stopp. Hon blev orolig och ville bara därifrån. Hon tyckte inte alls om skott. Det har jag full förståelse för . Jag gillar inte heller skott. Fast det har ju förstås aldrig fått mig att tacka nej till en korvbit. Korv smäller högre än skott!

På eftermiddagen var jag hos veterinären och visade tänderna. Hon tyckte det såg jättefint ut, så nu får jag tugga både pinnar och ben igen. Härligt. Fast sedan passade matte på att titta in på biblioteket. Och på vägen hem stannade hon i en rondell för att släppa fram en bil. Och då small det igen. I baken på vår bil, alldeles framför nosen på mig där jag låg i bagaget. Bilen bakom hade kört in i oss.

Vår bil blev bara lite bucklad, men den andra bilen var alldeles intryckt. Som tur är var både matten och jag oskadda, liksom föraren i den andra bilen. Han hade två hundar i sin bil och de verkade också ok. Så efter att ha bytt telefonnummer kunde var och en åka hem till sig och jag fick äntligen min middag...bara lite försenad.

Så kan det gå, men det är smällar man får ta i livet. I morgon är det i alla fall sök, och matte har lovat att jag ska få följa med och valla rutan.

Hoppsan, nu var det ett tag sedan ni hörde av mig. Jag har visst blivit lite lat med bloggandet så här på äldre dagar. Därför kommer här ett litet livstecken, även om det inte hänt något revolutionerande sista veckan.

En sorglig händelse kan jag rapportera. I förra veckan när matte tittade ut genom köksfönstret såg hon en konstig hund. Men när hon tittade närmare så var det ingen hund, utan en räv. En skabbräv med svans som ett snöre och tofsar till päls. Vi har spanat sedan dess men inte sett räven sen dess. Nu hoppas matte att den har fått ett skonsamt slut.

Vi har ganska många vilda djur häromkring, fast vi bor i storstaden. Räv, grävling, fasan och hare har vi, och så rådjur förstås. Här finns hur många rådjur som helst, och fräcka är de. Ibland står de bara och glor, som om de vet när man är i koppel eller bakom staket. I går stod en på gatan och blängde på Lydia när hon satt i sin hage.

I dag stod det en råbock på den här gatan och glodde när vi skulle gå förbi. Matte har ringat in honom med rött ifall ni har svårt att se honom. Det är nämligen så mycket vidvinkel i hennes telefon att det inte går att komma närmare.

Apropå hagen, så tog Lydia och jag en liten egen promenad i dag. Tyvärr upptäckte en granne att vi hade tagit oss ut och ringde på och larmade matte, så tiden i frihet blev kort. Men vi smet åt var sitt håll och hon letade rätt på Lydia först, så jag hann utforska några granntomter ganska noga. Det var så länge sen jag rymde så matte har börjat slarva med att haspa både uppe och nere, fast hon vet att jag kan ta mig ut om hon inte stänger ordentligt.   

Våren är opålitlig. I går skulle matte och husse åka på en vårutflykt i skärgården. Väderutsikterna var väl inte de bästa, SMHI hotade med regn hela dagen, men de såg ändå fram mot båtturen till Norsten och Huvudskär. Men när vi vaknade igår morse hade hela världen (i alla fall Stockholm) blivit vit igen.

Matte och husse lät sig inte avskräckas. De beslöt att låta bilen stå, eftersom den bytte till sommardäck i tisdags. I stället tog de tunnelbana och buss. Men när de bytt till buss nummer två så stannade den vid hållplatsen Brunn på Ingarö och chauffören medelade att han fått order att inte köra längre. Så där satt åtta entusiastiska fågelskådare och kom inte fram till båten. Efter en stunds väntan fick i alla fall bussen tillåtelse att köra tillbaka till stan. Så matte och husse kom hem igen redan halv elva på förmiddagen.

Det fick bli förmiddagsfika och ett korsord i stället. Som tröst tog Lydia och jag med dem på en härlig eftermiddagspromenad i snön! vi har inget emot snö, tvärtom.

Titta matte, alldeles vitt igen.

Tulpanerna har gömt sig.

Man kan söka skydd under häcken, nu när den tyngs ner av snön.

Mycket snö kom det, och många grenar knäcktes och träd fälldes under den tunga blötsnön.

Men i dag sken solen och det var tio grader varmt, så snön smälte i rasande takt. Det forsade ur stuprännorna.

Härligt blå himmel.

Krokusarna tinade fram ur snön.

Vitsipporna repade sig snabbt efter snöchocken.

På Uddvillans uteservering satt folk och njöt.

Det var lite märkligt väder i dag. Vi såg en citronfjäril som fladdrade över en snötäckt gräsmatta och en mamma i t-shirt som hjälpte sitt barn med snögubben. Men jag tror nog att våren bestämt sig för att stanna.

Jag kan rapportera att mina vällingdagar är över. Nu får jag maten blötlagd, men det är ändå lite tuggmotstånd. Och matte har falkögonen på under promenaderna. Inte minsta pinne eller äppelskrott får jag tugga i mig. Men jag är pigg och glad och har inte ont.

Lydia har i dag pinats på trimbordet. Matte har kardat och tovskurit bort alla tovor och i kväll ska hon bada. Jag slapp, som tur är!

Hå, hå, ja, ja. Detta var ingen rolig dag. Tur att den börjar lida mot sitt slut. Den började illa redan på morgonen. Ingen frukost. Sedan tog vi bilen till veterinären. Jag försökte vägra kliva ur, men matte lyfte helt sonika ner mig på marken. Sedan blev det sövning.

När jag vaknade var jag alldeles groggy och öm i munnen. Fem (!) tänder hade tandläkaren dragit ut. Så nu har jag hål i munnen och matte hål i plånboken. Matte fick stränga förhållningsregler: bara flytande föda i två dagar. Så nu mixas mitt goda, knapriga torrfoder till välling. Och ingen ost, inga godbitar, inga ben och inga pinnar på promenaderna. Apportering och kamplek är strängt förbjudet. Fast en ljuspunkt var att matte tyckte så synd om mig så hon köpte en tub mjukost. Så när hon brer sin smörgås och lägger på ost så får jag en klick mjukost i stället för mitt vanliga tionde.

Inte nog med det - när jag vägde in mig hos veterinären hade jag fått upp i vikt sedan förra gången (för två veckor sedan). 17,35 kg i stället för 17,2, vilket redan det var i mesta laget. Så nu väntar stramare tider...  

Det blev kanske lite för mycket godsaker i måndags när jag fyllde 10 år. Men det gör man ju bara en gång i livet.

Måndagen var i alla fall en särdeles trevlig dag. Massor av gratulationer fick jag, bland annat här i bloggen, tack för det! Och på promenaderna passade matte på att berätta för alla vi kände att jag fyllde år. Det ledde till att jag blev bjuden på godis flera gånger. Nästan som att gå påskkärring!

På lunchpromenaden motionerade vi.

Husse tränade kast med liten boll och Lydiaoch jag tränade löpning. När matte kastar blir det mest sprintlopp, men husse har lite mer snärt i kastarmen så då blir det längre distanser.

Ha ha! Lyra!

Jag är bäst på att hitta bollen även om Lydia oftast är snabbast. Men hon har så bråttom att hon inte hinner se var den landar.

Fast i bland lyckas hon också sno åt sig den.

Snälla husse, bara en gång till!

Det är kul att fylla år! Och härligt att fylla på en helgdag när hela familjen är ledig och kan uppvakta mig hela dagen.

I stället för tårta blev det glass - med en prinskorv i. Perfekt kombination.

Mmmmmm......

Det värsta är att när jag är klar så har Lydia alltid hälften kvar.

En riktigt härlig födelsedag var det. Till och med vädret var hyfsat. Annars har det varit ganska mycket blåst och regn senaste dagarna. Men snön har hållit sig borta och nu har till och med min bil bytt till sommardäck, så nu är det nog vår på riktigt.

I dag är det en alldeles särskild dag. Jag fyller 10 år och väntar mig en hejdundrande uppvaktning. Hoppas på något riktigt gott, förstås.

Världens bästa Totti, det är jag det (fast bilden är från i februari).

Så här såg det ut för snart tio år sedan. när jag var en liten parvel på Lägdens kennel i Jämtland.

Här är jag när jag nyligen flyttat in hos familjen. Ganska bedårande, eller hur?

Ja, påsken börjar gå mot sitt slut. Den började bistert, med snö och kyla och blåst.

Men det tog sig, snön smälte bort och kvar blev sol och frusen mark, den bästa kombinationen i min mening.

Vi har inte gjort så mycket, matte har jobbat hela helgen så husse och småmattorna har fått stå för promenaderna. Men ganska behagligt på det hela taget.

Lite sol genom hallfönstret värmer gott.

Och nu väntar jag på att det ska bli kväll och  natt...för i morgon är det en alldeles särskild dag!